,

Livet.

Igår fick jag reda på via Facebook att en bekant som gick nåt år under mig på gymnasiet gått bort.

Vi hade ingen vidare kontakt varken under eller efter, men när vi ”sprang” på varandra hälsade vi och utbytte några ord, vi visste vilka vi var.

Jag vet inte alls vad som hänt. Jag funderar och låter det stanna där.

Oavsett orsak. Så är det fruktansvärt. Fruktansvärt att en så ung person ska mista livet.

Fruktansvärt för en mor och en far att mista sin son, för flickvän att mista sin kärlek fruktansvärt för vänner och övrig familj att mista en när och kär.

Känner en oerhörd sorg med dom och med Mattias som inte längre får leva livet tillsammans med dom.

Kan inte ens tänka tanken om det skulle drabba en själv.

Livet är fruktansvärt orättvist.

Livet är inget man ska ta för givet.

Till ALLA i min närhet.

Jag tycker om och ni betyder för mig.

Jag är sådan som person som talar om det också.

Ibland lite för ofta (känns det som ibland)

Jag ska aldrig mer tänka så. Aldrig mer tänka ”han eller hon kanske lessnar på mig om jag säger det idag igen”

Det kanske kommer en dag då DU eller Jag inte av någon anledning inte har möjlighet att få höra eller säga ord som ”jag tycker om dig, du betyder, tack för att du finns eller jag älskar dig”

Vila i frid Mattias Larsson, vila i frid.