,

Radiodebut och inflyttningsfest

Jag tror det var en söndag den 3 November mot kvällen som det trillade in ett mail i min inbox med en förfrågan om att medverka i radio.

Behövde inte speciellt med tid att fundera innan jag tackade ja.

(Men jag var sjukt nervös innan)

Radio Kristianstad p4 hade temavecka där det satte lite extra ljus på personer med olika funktionshinder. Jag hade tidigare hört att man kunde skriva in och berätta att man ville berätta sin historia. Det gjorde inte jag. En förfrågan kom alltså. Och då kände jag, varför inte? För min del kändes det lite som ”ones in a life time”

Sagt och gjort, i direktsänd radio satt jag på bästa sändningstid(har jag fått höra), tisdag den 5 November och berättade om min kamp och krokiga väg till att nå mitt mål. Att få komma hem. Till mitt paradis. Kristianstad. Min lilla berättelse talades senare om i stort hela dagen i radio, i lokala nyheter bla. Den hamnade högt i topp på mest lysnnat under den dagen. Jag som själv tyckte det var stort för egen del bara att jag genomförde det hela, blev plötsligt ännu större när lysnnare hörde av sig, tackade mig varmt, meddelade att jag gav hopp och kraft. Det är stort. För, MIG!

Jag som bara för ett halvår sedan, ALDRIG hade gjort det jag faktiskt gjort.

Den 9 var det dax för inflyttningsfest. Exakt dagen den 9 var det två månader sedan jag landade i mitt paradis. Bjöd på mat och dryck det uppskattades, tror jag.

Tack Bodyguard för fina ord.

Tack alla ni andra också för att ni kom, för era gåvor jag fick, och kommer att få. ;)

Tack för erat sällskap.

Tack återigen för att ni delar min glädje över att jag äntligen kommit hem!

TACK!

Om livet, dess svårigheter, dess lycka och dess vändning.

Jag hade en god vän över på kaffe i veckan. Dagen var tung. Jag behövde lätta mitt hjärta. Jag bad min vän att komma. Så vännen kom. Jag sa inte vad det gällde. Kanske förstod vännen att något inte stämde, kändes så. ”hur är det med Zandra? Sa vännen efter en stund. Och jag svarade ”jo, jag sitter upp” Min vän log och lade huvudet lite på sne ”jo, men nu var det inte det jag frågade” Sen rann både orden och en och annan tår hur mig som rinnande vatten. Vännen lyssnade och och gav stöd i ord och gav mig det lugn och trygghet som just bara den vännen kan.

Efter en stund säger vännen, Jag måste erkänna att jag, inte riktigt förstod innan du flyttade hit nu, hur ensam du faktiskt varit. Och inser nu att jag uttryckte mig lite klumpigt när jag sa till dig att det kommer en vardag här nere oxå, du var ledsen när du åkte här ifrån, det var jag oxå naturligtvis. Men inte för min skull utan för din. Nu förstår jag ännu mer hur rätt det var för dig att flytta hit.

För en vardag har jag fått absolut, 100% mer meningsfull för här går jag inte bara upp, tar en kopp kaffe, kanske äter någonting och hänger vid datorn hela dagarna.

Här, träffar jag vännerna jag pratade med på datorn, fikar, tar en lunch eller bara springer på stan och snackar lite skit. Vännen sa att det nästan känns som jag blir förvånad när vi råkas på stan typ som ”va, ses vi. Idag igen?” Inget jag själv tänkt på men inser att det förmodligen är sant. Jag håller på att vänja mig vid min nya vardag som bara blivit enbart till det bättre.

Jag och min vän har nog någon typ av humor som bara vi förstår oss på ibland tror jag.Hen förklarade en bild hen just fick i huvudet av något vi just hade nämnt, helt skruvad och vi skrattade så tårarna rann! Jag sa till vännen ”jadu, det känns skönt att jag givit dig något minnesvärt iaf”

”Du har gjort många minnesvärda saker Zandra, Absolut! Dessutom vet jag att många med mig tycker att höjdpunkterna på året har varit när du kommit ner”

Det värmde oerhört i hjärtat! Det orden och många därtill ska jag tänka på när den där onda sätter sig på min högra axel och viskar att jag inte har något att ge, eller att jag inte duger till”

Det är skönt att livet har börjat vända och jag kan verkligen skriva under på.

”Det ska va gött att leva, annars kan det kvitta!”