,

Dax att skriva av sig.

Det känns som det händer massor samtidigt som inget alls.

Dagarna bara går, jag hinner inte med.  Jag känner mig vilsen och ensam.

Här om dan grät jag i ett och ett halvt dygn, tårarna tog aldrig slut.

Jag behövde väl gråta antar jag, jag vill inte visa mig svag. Jag gråter när ingen ser.

Vill inte vara en börda för andra, samtidigt som jag önskar att jag hade någon som bara kramade om mig, och sa att det är okej, man får vara ledsen, gråt du bara. Jag finns här. Någon som ser hur jag mår utan ett ord.

En sådan person finns, 60 mil bort, men alltid nära i mitt hjärta.

Jag drar mig, ibland för att kontakta denne också, Tills det rinner över och jag inte orkar ta mer.

Ensam är inte alltid stark. Jag kan ibland känna mig som börda för denne också

”Tur du vänder dig någonstans” spy hur mycket du vill” Ord som dessa får mig att tänka att jag inte är någon börda även om det kanske känns så. Jag är glad att jag har Dig!