29 Maj
Dessa rader skrev jag här om dagen, kände för att lägga ut de här med.
För övrigt: sorry för förskräklig dålig uppdatering!
Jag ska försöka bättra mig.
Jag blir ledsen av att känna mig som en bricka i ett spel. Att de som ska lyssna på mig. För att hjälpa MIG på bästa så att JAG ska få det jag känner att jag behöver/ vill ha.
Det ifågasätts hela tiden varför. Spelar det egentligen någon roll?
Jag kan förklara varför så de vet. Men varför ifrågasätta.
Kära arbetststerapeut eller beslutsfattare i vad det än må vara. Välkommen att rulla en dag i mitt liv. Kanske talar vi samma språk efter det? Eller kanske inte.
Men ett försök måste jag väl ändå vara värd?
Era arbeten finns för att jag och andra personer med liknande livssituation som mig finns. Att jag ska slåss och nästan känna att okej. Då börjar kampen igen.
Kan inte vara rätt väg till ett värdigt liv.
Vår funktionsnedsättnig är inget vi har valt eller vill ha.
Men vi fick den ändå.
Däremot har ni valt era jobb varför då inte samarbeta istället för att motarbeta?
Kommentarer
Trackback
